Hon heter Katie och är 21 år gammal. Bredvid henne ligger hennes fästman Nick, 23. Den här bilden är tagen precis innan deras bröllop 11 januari 2005. Katie har obotlig cancer och spenderar timmar med cellgiftsbehandling. Hennes Nick väntar medan hon avslutar en av behandlingarna.

Även om smärtan är outhärdlig och vetskapen om att hennnes organ stänger ner, en efter en ,har Katie med hjälp av morfin själv planerat varje steg av bröllopsceremonin. Hennes klänning måste sys om flera gånger pga av hennes ständiga viktnegång.

Katie måste alltid ha sin tub med syrgas med sig. Det andra paret på bilden är Nicks föräldrar. Mycket berörda över att se sin son gifta sig med flickan han älskar.

Katie, i sin rullstol, lyssnar till sin nyblivne man och hans vänner.

Mitt i festen. Katie måste vila och hämta andan. Smärtan tillåter henne inte att stå upp någon längre tid.

Katie dör fem dagar efter sitt bröllop. Att se en bräcklig kvinna klä sig som brud med ett vackert leende får mig att tänka … lycka finns alltid inom räckhåll, oavsett hur länge den varar ….. njut av livet och lev inte ett komplicerat liv. Livet är för kort.

Förlåt varandra snabbt.
Älska utan gränser.
Skratta hejdlöst.
Glädj dig åt det lilla.

 

ai

30 oktober 2009 16:49

Han måste ha älskad mycket Henne, det finns så mkt orätt här ivärden, varför måste unga människor dö?

 

Cessi

30 oktober 2009 20:49

Otroligt vilken livsgnista och Kärlek.
Får mig att tänka på en "popgrupps" text som heter What Sarah said och som säger att "love is watching someone die " .. kanske måste man läsa hela texten för att förstå och även det är mycket tänkvärt.

 

mamma

30 oktober 2009 22:14

Detta var starkt och sorgligt.

 

Elisabeth

31 oktober 2009 17:23

Å någonstans så tar man bara stopp... man orkar inte ta in det så grymma och ofattbara. Man måste läsa ditt inlägg ganska fort för att inte alldeles förlora den lilla pyttalina av hopp som man försöker klamra sig fast vid... men hur fort jag än läser, och hur fort jag än tittar på bilderna... så vet jag ju... livet existerar bara i en enda sekund, och lika fort kan det ändras.. för var och en av oss.

Varm kram... och ge din lilla sjukling en kryapådigkram!

http://himlastigen.blogspot.com

 

Fia

31 oktober 2009 23:58

men så vackert, så sorgligt så fint så... Oj...

 

Carina

1 november 2009 09:22

Jag blev tårögd av det här, så vackert och så tänkvärt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Alltså det är så längesen jag var in här på min blogg och nu, just precis nu tänkte jag fortsätta blogga men vet inte hur i hela Hisingen jag kan få in foton hit eftersom min dator tydligen vägrar inse att just den funktionen har fungerat förut :-(  ...

  Till hösten börjar jag jobba på Karungi förskola! Det ser jag framemot...resan hit har varit lång och fruktansvärt jobbig! Utmattningssyndrom synns inte utanpå...men det känns inuti...Jag har mått jävligt dåligt...många har nog tänkt att jag bl...

Så kan det kännas i bland! När hjärnan får ett återfall och behöver vila men inte kan det... Trodde i min enfalde att detta med Utmattningssyndrom är en baggis att fixa för en sån som mej...vaddå för en sån som mej? Det är två saker som jag måste l...

Så har då ett år gått igen...mycket har hänt...både roliga saker och tråkiga. Ett av det tråkigaste var när mellansonens kompis omkom i en trafikolycka i maj. Det tog mej flera månader att besöka hans viloplats. Denna vän fastnade i mitt hjärta när...

Jag tycker att julen kom väldans fort detta år och det kan ju bero på att jag inte har förberett så mkt detta år. Inte så konstigt egentligen med min sjukdomsbild! jag har efter mkt vånda och och många funderingar bestämt mej för att inte stressa igå...